Jag har under hela min karriär arbetat med utbildning i någon form. Antingen genom direkt kontakt, som exempelvis lärare eller utbildningsledare, eller mer indirekt genom att leda verksamheter som levererar utbildningsrelaterade tjänster och produkter. Jag har på detta sätt kommit i kontakt med många olika utbildningsformer, men det är en av dem som ligger mig närmast hjärtat. En utbildningsform som skapar en naturlig länk mellan skola och övriga samhället på ett sätt som ingen annan utbildningsform gör. Jag pratar såklart om den svenska yrkeshögskolan, internt kallad för “YH”.
Vad är det då som är så fantastiskt med YH? Det finns så klart många saker jag skulle kunna räkna upp här, men det som känns mest relevant att nämna är hur pragmatisk utbildningsformen är. När jag för 11 år sedan först fick kontakt med YH, slogs jag av hur fri utbildningsformen var. Friheten att prata direkt med arbetslivet om deras behov och skapa utbildningar baserat på det. Friheten att driva utbildningar på det sätt som ens erfarenhet och kunskap sa åt en att göra. Friheten att anta just de som var bäst lämpade att gå utbildningen.
En förändrad yrkeshögskola
Mycket av detta har ändrats sedan jag som helt färsk utbildningsledare 2014 läste igenom mina första styrdokument. Idag kan man se en tydlig uppstramning på många områden. Ni som känner mig vet att jag är en person som gillar struktur, ordning och reda, men i samma mening som jag säger “struktur” säger jag oftast också “för att få frihet”. Strukturen är alltså inte ett självändamål, utan ett verktyg för att nå bättre resultat. Det var principer jag använde mig av som lärare, som utbildningsledare, som verksamhetschef och nu som VD. Jag är osäker på om det är åt detta håll vi rör oss när det handlar om YH.
Vad är det då som har ändrats inom YH som får mig att skriva denna artikel? Egentligen är det ganska mycket, men för att inte riskera att bli för spretig ska jag fokusera på det som kanske är det absolut största problemet med yrkeshögskolan just nu: LIA:n. Om vi hade frågat alla Sveriges utbildningsanordnare om vad de såg som sin största utmaning hade nog väldigt många svarat just LIA:n.
Hur blev LIA:n ett problem? Den största anledningen stavas “lågkonjunktur”. Troligtvis utgör just det ordet en majoritet av förklaringen. Men efter det blir det inte lika självklart. Vilka andra skäl kan tänkas finnas? Baserat på mina egna efterforskningar, gjorda som informella samtal med utbildningsanordnare, genom att läsa relevanta rapporter och genom min egen erfarenhet som företrädare för arbetslivet, har jag börjat bilda mig en uppfattning. Ta det för vad det är - en analys baserad på mina egna observationer. Men jag tror ändå att jag inte ligger så långt från sanningen, eftersom jag dagligen rör mig i miljöer som påverkas av allt detta.
Det jag landar i är att vi ser ett flertal olika faktorer. Nedan listar jag de tre skäl jag ser som de största bovarna i dramat:
Lågkonjunkturen
Växtvärk hos yrkeshögskolan
Ökade krav från Myndigheten för yrkeshögskolan
Alla dessa skäl rymmer såklart flera andra skäl. Lågkonjunkturen får många verkningar i arbetslivet. Att yrkeshögskolan växt väldigt snabbt utan att man gjort ett gediget förändringsarbete hos MYH får också ringar på vattnet. Och att man i detta läge ställer ökade och enligt mig stundtals orimliga krav gör inte saken bättre.
Lågkonjunktur som bromskloss
Men vi tar det en sak i sänder. Lågkonjunkturen är en ganska given startpunkt. Vad denna gör med vårt näringslivsklimat är nog ganska uppenbart för de flesta. Till och med väldigt duktiga och seniora människor blir av med jobbet i oroväckande takt. Borde inte det vara ett guldläge att ta in gratis arbetskraft då, kan man undra. Problemet är att gratis inte är gratis. Och det är i många fall inte gratis för de som tar emot de studerande “på golvet”, det vill säga handledarna. I deras värld handlar det om tid, något vi alla har ont om i dessa tider. På många ställen har flera i personalen fått gå och de som är kvar får täcka upp. I det läget blir det ganska svårt att motivera att lägga sin tid på en studerande, hur smart det än är i långa loppet. Och även om man skulle se det utifrån ett arbetsgivarperspektiv blir det problematiskt - om du precis gjort dig av med folk, kanske till och med har anställningsstopp - tar det emot att ta emot praktikanter. Det är förhoppningsvis få chefer som har “starta interna uppror bland medarbetarna” högst upp på sin att göra-lista.
En utbildningsform med växtvärk
Hur är det då med växtvärken? YH har varit en oerhört framgångsrik utbildningsform under många år. Det är många som kommer ut i arbete efter examen och matchningen mellan utbildning och arbetsliv är mycket bra eftersom arbetslivet är en så aktiv del i utbildningarna. Det finns helt enkelt inte så mycket utrymme för att de studerande kommer ut med fel kompetenser. Visst, handen på hjärtat, det fungerar inte alltid klockrent, men i jämförelse med många andra insatser i samhället för att sysselsätta människor och minska kompetensbristen sticker YH ut i väldigt positiv bemärkelse.
Men “mer av allt som funkar” är inte alltid är rätt väg att gå. Det vet alla som försökt skala upp en verksamhet. Jag har både lett uppskalningar av verksamheter och så att säga blivit offer för dem. I samtliga fall kan jag konstatera att ordet “underskattning” var vanligt förekommande i arbetet. Underskattning av tidsåtgång, svårigheter, kulturella utmaningar och medarbetarnöjdhet.
Så på sätt och vis kan för mycket framgång helt enkelt skapa motgång. När man växer ställs nya krav och man kan inte bara köra på med “mer av samma”. Det är lite detta som jag utifrån tycker mig se i yrkeshögskolans expansion. Fler utbildningar har beviljats utan att ha lösningar för de flaskhalsar som uppstår. En av dessa är LIA. Missförstå mig inte, jag är jätteglad för att YH expanderar och ser gärna att utbildningsformen blir många gånger större än den redan är. Men allt måste göras ansvarsfullt och genomtänkt. Det finns en anledning till att man ofta hyr in extern expertis när man genomför större förändringar - för det är svårt.
Tillbaka till hur LIA:n påverkas av växtvärken. Det uppenbara svaret är att det är fler studerande som skall ut i praktik samtidigt. På ZoCom får vi säkert upp mot 1 000 LIA-ansökningar per år. Vi kanske tar emot i snitt 10 stycken utspridda under året. Och vi är ett bolag med strax under 30 anställda. Jag vet inte om jag ens vill börja föreställa mig hur det kan se ut på andra ställen som omsätter mer och har fler anställda.
Detta borde dock inte komma som en överraskning för någon, då det i slutändan är enkel matematik. Fler utbildningar = fler studerande = fler personer som kommer att behöva en praktikplats. Detta hade man med andra ord kunnat förutse. Det hade kunnat göras satsningar från MYH:s sida för att underlätta det hela. Ha en lite mer liberal tolkning av vad praktik är, ha mer tillåtande krav på LIA-platserna, arbeta mer direkt mot arbetslivet för att få oss med på tåget. Samt, icke att förglömma: lyssna av skolorna för att identifiera vilka problem som de kunde se.
Nu har istället nästan hela bördan lagts på utbildningsanordnarna (skolorna) och de får hantera det hela bäst de kan. Visst, de hade ju kunnat söka färre utbildningar. Det finns absolut aktörer som skickat in en utbildning för mycket. Men samtidigt behöver man förstå dynamiken inom YH. Du får bara beviljat ett visst antal starter när du väl får tillåtelse att starta en utbildning. När de starterna är förbrukade behöver du söka om utbildningen utan någon som helst garanti om att få ditt “omsök” beviljat, även om ett omsök har större chanser till nya starter än en ny ansökan. Det är alltså fullt möjligt att en viss given yrkeshögskola dubblerar eller halverar sin verksamhet på ett år. Många upplever ansökningsförfarandet som ett lotteri och när jag arbetade inom YH användes ofta ordet “tombola”. Jag ställer mig inte riktigt bakom det begreppet, men det är inte konstigt att det används, då man får väldigt knapphändigt med information om vad som kommer prioriteras när man söker utbildningar. Den informationen kommer istället oftast efter man väl skickat in. Är det då inte naturligt att man vill säkra upp sin existens genom att bre på med lite fler utbildningar än man egentligen tror sig klara av? Speciellt när man ser till att enbart 22,07% av alla sökta utbildningsplatser beviljades nu i januari 2025. Det var visserligen en förhållandevis svag tilldelning, men procentsatsen har inte kommit över 30% under de senaste 5 åren i alla fall.
Samtidigt beviljas som sagt “omsök” i en betydligt högre utsträckning än “nysök”. Med andra ord beviljas utbildningar som redan finns och ansöker om nya starter mycket oftare än utbildningar som inte har några starter sedan tidigare. Det finns delade meningar kring detta, men tanken bakom är att skapa en längre livslängd på utbildningarna, och den tanken är i mitt tycke god. Det för dock med sig ett par problem - nya utbildningar som möter nya kompetensutmaningar i samhället har mycket svårare att få starta. Dessutom leder det också till att skolor har svårare att växa sig tillräckligt stora så att de har resurserna att anställa specialiserade roller som kan arbeta “runt” utbildningarna och på så sätt höja utbildningskvaliteten.
Piska, inte morot
Nu när vi börjat diskutera växtvärk, skalningsproblematik och behov av ökat stöd och förståelse, är det dags att på sätt och vis knyta ihop säcken. Jag skrev ju tidigare att jag såg detta som en nödvändighet. Man behöver respektera att all förändring är svår och att mer av samma inte alltid är rätt väg att gå. I en förändringsprocess behöver man hitta vägar för att underlätta och uppmuntra förändringen. På sätt och vis kan man prata om att man behöver vara snäll, förstående och frikostig med morötterna.
Man kan dock så klart också välja att gå åt rakt motsatt håll och skruva åt tumskruvarna och tvinga fram en förändring. Tyvärr landar jag i slutsatsen att det är denna väg som MYH valt att gå. Jag förstår att man velat strama upp en del saker, allt har inte fungerat felfritt och en del saker har inte fungerat alls. Men samtidigt slås jag av att man försöker ge sig på det som gjort YH så fantastiskt bra som det är - pragmatiska samarbeten mellan arbetsliv och skola. Mitt i en brinnande lågkonjuktur med en utbildningsform som tydligt har växt snabbare än den klarat av, väljer man att ställa högre krav inom områden som inte nödvändigtvis höjer kvaliteten. Om något läggs snarast sten på börda för skolorna, som redan har en uppförsbacke med allt som rör LIA.
Jag förstår som sagt att det finns en vilja att styra upp en del saker eftersom några har misskött sig. Dock ligger det ett skimmer av kollektiv bestraffning över det hela, jag får nästan känslan av att man vill visa handlingskraft till priset av att ge sig på sådant som fungerar. Dock är jag i grund och botten övertygad om att MYH vill samma som alla andra - trygga kompetensförsörjningen.
Det jag syftar på är att man stramat upp reglerna för vad som anses vara LIA. När jag har roat mig med att läsa tillsynsbeslut framträder en märklig bild. Tillsynsbeslut är alltså beslut som MYH tagit i samband en kvalitetskontroll. Bilden som framträder är den av en myndighet som hellre fäller än friar och som verkar ha en lite lätt förlegad bild av hur en modern arbetsplats ser ut. MYH anser att en LIA som är remote (trots att arbetsplatsen arbetar remote) inte är en riktig LIA. De har dessutom, sett till omständigheterna, en lätt naiv bild av att de studerande skall få orimligt mycket tid med seniora personer och mer eller mindre få arbeta sida vid sida med dem. Det hade så klart varit önskvärt, men så ser tyvärr inte stora delar av arbetsmarknaden ut idag. Min slutsats är att MYH dömer ut praktikplatser baserat på en romantisk bild av verkligheten som tyvärr rimmar illa med den faktiska situationen ute i arbetslivet. Detta får effekten att skaran arbetsgivare som kan ta emot studerande blir ännu mindre - samtidigt som vi har fler och fler som behöver få komma ut och praktisera.
Att MYH gått ut hårdare än någonsin gällande att yrkeshögskolorna har ett glasklart ansvar för att de studerande kommer ut i LIA har inte heller hjälpt. Logiken är visserligen enkel - LIA är en kurs och skolorna bär ett ansvar för att alla ges möjlighet att genomföra kursen. Så långt inga konstigheter i den planen. Men som alla planer överlever den inte riktigt kontakten med verkligheten. För verkligheten är egentligen väldigt krass. Antalet arbetsgivare som är intresserade av att ta emot praktikanter som inte aktivt sökt sig till dem är begränsat. Den enda anledningen som vi på ZoCom har gjort det historiskt har varit för att hjälpa våra samarbetspartners, och det blir sällan så bra som det hade kunnat bli. Idag är driv och ambition något man söker efter hos alla kandidater, oavsett nivå på arbetsuppgifterna. Även om YH formellt sett nästan alltid ligger under högskolenivån, är de roller man utbildas till definitivt eftergymnasiala. Det betyder i sin tur att arbetsgivarna ofta tar emot en praktikant eller anställer en nyexad med en förhoppning om att göra en långsiktig satsning. Alla som har haft personalansvar vet att det är svårt att göra långsiktiga satsningar på personer som saknar driv.
Slutsats
Jag inser att det finns en risk för att jag kan tolkas som raljerande i denna text. Dock är det en risk jag är villig att ta. Jag har funderat på denna artikel och bildat de uppfattningar jag för fram i den under lång tid nu. Artikeln är skriven till en inte obetydande del på min fritid och det har blivit klart för mig att frågan engagerar mig på ett högre plan än det professionella.
Mina slutsatser är egentligen ganska enkla. Vi har väldigt många studerande som behöver LIA just nu. Vi har på grund av en lågkonjunktur förhållandevis få arbetsgivare som kan erbjuda LIA just nu. Och vi har en myndighet, MYH, som inte gör saken bättre genom att införa och/eller i praktiken skärpa krav på skolorna. Detta är inte enbart en intern angelägenhet, utan något som i förlängningen påverkar hela Sverige.
Hur löser vi detta? Om jag hade haft en självklar lösning på frågan hade jag gärna delat med mig av den. Men det som gång på gång kommer tillbaka till mig är ordet “samarbete”. Arbetslivet behöver samarbeta med MYH för att hitta rimliga vägar framåt. Arbetslivet behöver också samarbeta med skolorna för att hitta kreativa lösningar på något som vi vet kommer att bita oss i baken i nästa högkonjunktur - kompetensbristen. MYH behöver samarbeta med skolorna för att hitta en pragmatisk väg framåt som inte stryper möjligheterna till att lyckas, utan som stärker dem. Och skolorna behöver nya sätt att samarbeta med de studerande kring att detta inte bara är en ansvarsfråga, utan en fråga om att öka varje studerandes chans till att bli anställd efter examen, för det tjänar alla på.
Comments